Efter hjärtinfarkten så gick livet
vidare som vanligt. Jag flyttade ihop med min tjej och allt var som
vanligt. Ända till slutet av sommaren 2012. Det var en smygande
känsla att jag blev andfådd i trappan, vi bodde på tre tapper upp
och ingen hiss. Jag var nere ofta i centrum så jag märke det ganska
tydligt. Framåt hösten började det bli olidligt och jag började
gå upp drastiskt i vikt.
Nu snackar vi inte om et par kilo i
veckan. Utan kanske 5 kilo. I slutet av november så sökte jag upp
en läkare på vårdcentralen, han skickade mig direkt till
Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Där hamnade jag på akuten och jag
hade lunginflammation, plus vätska i kroppen. Blev inlagd 2 dagar. I
mitten av december var det dags igen, då vart jag inlagt 4 dagar.
Julen gick och nyåret och jag vart
sämre och sämre. En vecka efter nyåret så vart jag så dålig så
det vart ambulans till akuten igen. Den här gången skulle jag inte
komma hem på 3 månader. Min diagnos var skrämmande. Inte nog med
att jag hade lunginflammation, jag hade lungödem, lungproppar och
uppe på det hjärtsvikt. Alla dessa diagnoser var dödliga och då
visste jag inte hur illa det var. Det fick jag reda på långt
efteråt. Jag hade extremt svårt att sova, vilket ledde till ganska
deprimerade beteende. Ivrigt påhejad av mitt beroende av morfin.
Efter en och halv månad var jag en fulländad morfinist. Morfin har
en ganska destruktiv påverkan på människan. Visserligen ger det
smärtlindring, men man blir extremt slö, sömnig och ibland ledde
det till hallucinationer, precis som alla opiater. Men efter att jag
fick sömnmedel och avslappande medel så hade jag en satans
hallucination som inte går att beskriva i ord. Den natten var kanske
den hemskaste jag upplevt och bara på grund av mina egna
fantasifoster. På morgonen valde jag att ta bort mina avslappande
mediciner och sömnpillren. Men även att dra ner på morfinet.
Vilket tog över två månader.
Jag utvecklade en klaustrofobi som var
helt hemsk. Bävade för att ta på sig en tröja, bara för jag
skulle fastna i den. Jag hade extremt svårt att hamna i
magnetröntgentrummor. Vilket jag gjorde givetvis. Det var helt
hemskt. 45 minuter i ett rent helvete. Under denna tid hade jag gjort
otaliga röntgenundersökningar, svalt slangar, kameror, tuber ner i
svalget. Ultraljud på hjärtat och magen. Men framförallt så gick
jag ner 27 kilo på 2 och en halv vecka bara med vätskedrivande.
Den person som höll upp mig under
denna tid var min tjej Kajsa. Hon kom varje kväll och uppmuntra mig,
tröstade mig och gav min många skratt, även om jag kanske var
upplagd för det, men hon lyfte mig. Men framförallt så lärde jag
mig att gråta, vilket jag har massa nytta av idag. Som man så är
det ganska tabu att kunna och visa att man kan gråta. Men min egna
erfarenhet så är det lika befriande som att skratta.
Nästa del kommer handla om varför jag
överlevde och kunde bli tillfälligt bra. Men för det krävs det
lite bilder som jag ska ta. Nu blir ni nyfiken eller hur?
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar