Nu börjar del 1 på min berättelse om
mitt hjärta.
Det var en helt vanlig dag, jag hade
spelat TribalWars under dagen, varit och handlat, pratat med mina
flickor och farsa. Sent på kvällen ringde min tjej upp och vi satt
och pratade. Efter någon halvtimme började jag känna av att det
smärtade i vänster arm och i halsen. Inget i bröstet. Då visste
jag inte att detta var upptakten till 4 års elände som inte är
över än.
Jag fick avbryta samtalet med min tjej
och ringa 112. De skickade en ambulans och det jag minns under väntan
på ambulansen, var att jag var lättad att jag hade duschat under
kvällen. Vilket jävla konstaterade. Inget av att jag var orolig för
min hälsa.
Ambulansen kom och de lastade in mig.
De var på gårdsplanen när de tog ekg:t och skickade det till US
Linköping. Där sa de att jag skulle till Motala sjukan. Åkte ditt,
men jag blev sämre och sämre.
Väl inne på akuten i Motala så var
det ett satans hallå. Läkaren som var någon sorts AT-läkare,
kallsvettades som en gris. Han var rena katastrofen i detta läge.
Som tur var så var det är en erfaren sjuksyrra som tog kommandot.
Hon skickade ut läkaren på stubinen, sedan tog hon min hand, satte
sig ner och sa att detta kommer bli bra. Hon sa att jag kommer
skickas till Linköping i ilfart och skulle få en kranskärlsröntgen
direkt. Jag hade nu en fullt utvecklad hjärtinfarkt, men att det
finns någon passage som blodet kunde sippra igenom.
När ambulanspersonalen kom, kände jag
igen en kille där som jag orienterat mycket med förr. Det kändes
på något sätt tryggt att det var någon som jag kände igen. Han
skulle köra och tjejen som var med skulle ta hand om mig och se till
att jag överlevde resan.
 |
| Bilden har ingenting med den utryckning som jag beskrivit här på bloggen. |
Resan dit var väldigt speciell. Dels
för att jag direkt fattade tycke för tjejen som var med, hon var
enormt duktig. Under alla sjukhusbesök så har jag lärt mig att när
tycke uppstår mellan människor så är det oftast ömsesidigt. Det
är någon sorts kemi som sätter igång. Det ska man ta tillvara på.
En sån person kan rädda ditt liv.
Under färden till Linköping som är
ungefär 4,5 mil så vart jag sämre och sämre. Hinka i mig morfin
och nitro. Jag hade djävulskt ont i armen, halsen och nu även i
bröstet. Jag förstod att jag var väldigt illa därann. Trodde att
jag skulle dö, vilken jag sa till sjuksköterskan. Hon tog min hand
kollade in i mina ögon och sa:
-Du kommer inte att dö så länge
jag finns vid din sida. Det kommer inte att ske.
Det märkliga var att jag trodde henne
fullt ut, det syntes i hennes ögon. Just i det ögonblicket så
började jag kämpa emot. Jag hade nästan givit upp. Men den här
personen fick mig att kämpa emot med bara några ord och en
kärleksfull blick. Och det från en person som jag aldrig någonsin
träffat.
Vi flyg fram i dimman. Dom här 4,5
milen tog cirka 25 minuter. Jag låg där men bar överkropp, infart
in blodsystem och ena hand krampaktigt hållen i en reling i
ambulansen ena handen på min sjuksyrras knä, och det gick i 180 i
dimman.
Några minuter innan vi ”landande”
så började allt släppa. Allt det onda försvann, och jag kunde
börja andas normalt igen. Det var otroligt skönt. Jag var
visserligen väldigt drogad, men kramade om min räddare. Tyvärr så
har jag inget namn på henne och har inte kunnat skicka blommor till
henne. Men ska försöka få reda på hennes namn och skicka dessa
blommor. Hon vet inte det, men under dessa 25 minuter ändrades mitt
liv. Inget som jag tänkte på då, men så här efteråt vet jag
det. Men mer om detta längre fram.
Jag fick göra ett samtal innan jag kom
in på kärlröntgen rummet. Jag ringde min tjej och sa att jag
skulle in på kärlröntgen och bli ballongsprängd. Hon var väldigt
uppriven och storgrät. Jag försökte lugna henne så gått det gick
i mitt minsta sagt flummiga tillstånd. Hon tog sig samman och ingöt
mig mod.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar