Förra delen var lite om hur jag levde
mellan liv och död utan att veta om det. I ungefär 2 månader så
var livet ett helvete. Jag var så dålig, svårt att andas och
ständigt feber, hosta och värk över lungorna konstant. Efter två
månader kom en lite förändring och jag började leva. Nu var det
dags att gå vidare med min hjärtsvikt. Under resan gång så hade
de snackat om att de skulle sätta in et pacemaker. Men det var inte
bestämt vilket pace som skulle användas.
Jag vart körd till Linköping och fixa
snacka med en av Sveriges bäste pacemaker kirurg. Vi kom fram till
att jag skulle få en riktig värsting till maskin. Det absolut
dyraste och med mest finesser. Det var en så kallad ICD(Implantable
Cardioverter Defibrillator). Det är et pacemaker som ständigt
skickar impulser till hjärtat för att det ska fungera normalt.
Problemet med mitt hjärta svarade i höger kammare. Det pumpade inte
normalt. Plus att det var et överhängade risk att jag kunde på ett
hjärtstopp, så därför så behövdes en hjärtstarter till
hjärtat. Det är en defibrillator som skicka stötar till hjärtat
precis som man har i varje ambulans eller i sjukvården. Jag frågade
vad den kostade och berättade att den jag skulle ha kostade 153 000
kronor. Alltså som en ny bil som är ganska skaplig. Jag håll på
att svimma.
 |
| Den är ganska stor, mycket större än en vanlig pacemaker. |
Jag förberedde mig på att operationen
som skulle vara inom en vecka. Operationen skulle vara under
lokalbedövning. Jag skulle in en tisdag på eftermiddagen, på
måndagen så förberedde jag med dusch på kvällen och det bäddas
nytt och operationskläder fick jag sova i. Sedan skulle de kolla att
allt var okej på morgonen innan nästa dusch och klädbyte innan
färden till US Linköping.
Men under natten hände någon som var
riktigt fel. Jag vaknade ganska tidigt och kände att det var något
som var fel. Kände mig inte risig eller så men det var något som
var fel. Alla prover verkade bra, men sedan kom tempen fram och då
visade det sig att jag hade feber. Operationen vart inställt direkt.
Sen följde en rad med prover. Det
visade sig att jag fått en infektion nere i lungorna av
hudstreptokocker. Helt jävla otroligt. Jag har tydligen fått ner
någon hudflaga som dessutom inte var min hudflaga. Det jag vet är
att det varit nere en massa slangar, kameror och annat skit i mina
lungor. Det är någon som inte varit noga med hygienen. Sen kommer
nästa idiotiska grej. Jag fick en ny läkare för min gamla skulle
på någon föreläsning i staterna. Min läkare i Linköping hjälpe
mig med lungproblemet då han kände någon som kunde lösa detta åt
mig. Åt en medicin som kostade 1000 spänn om dagen, men då slapp
jag vara sängbunden i dropp som var alternativet. Men operationen
fick vänta två veckor till. Jag skulle inställa mig på US
Linköping efter cirka 12 dagar och sedan operation efter 13 dagar.
Jag låg kvar på Vrinnevi i Norrköping
tills vidare. Efter cirka 3 dagar så kommer min läkare in och säger
att jag ska opereras dagen efter. Jag protesterar, för jag hade
pratat med experten i Linköping och han sa bestämt vad som skulle
ske. Jag skulle inställa mig den 12 dagen. Men vad har jag som en
liten patient att säga till om? Ambulans en gång till. Väl inne så
sa jag att de var inte kloka i Norrköping. Systrarna var som
frågetecken, det läkare som var på plats var som frågetecken. De
ringde till min läkare som kan kalla Kalle i fortsättningen. Han
var inte anträffbar.Men meddelanden skickas till honom. Ingen
operation var bokad i mitt namn och Linus som skulle operera med
tillsammans med Kalle skulle inte ens jobba dagen efteråt. Så det
vara bara att lägga sig och kolla på TV. Det här var på
morgonen. På kvällen kom Kalle. Han störtade till sjukhuset när
han fick reda på vad som hade hänt. Han var civilklädd och då såg han ut exakt som Gösta Ekman. Sa till
mig att vänta för han skulle kolla lite vad som hänt.
Jag väntade en halvtimme. Sedan tog
han mig till hans privata rum och jag fick berätta vad som hänt.
Han bara skakade på huvudet. Men Kalle är överläkare och en
överdängare på att få saker att hända. Vi var ju tvungna att vänta
ut antibiotikan. Då säger han en sak som fick mig att börja gråta.
Han hade sett till att jag skulle få komma hem en vecka efter 3
månader på sjukhus och det samma kväll. Han hade beställt en
ambulans och en ambulans en vecka senare. Jag var så jävla tacksam
för vad den mannen gjorde och när jag tänker på det nu, så får
jag tårar i mina ögon. Kalle är en av mina hjältar och i nästa
del kommer nu förstå varför han en speciell person.
See you.
XOXO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar