Hjärteländet del 4.

Förra delen var lite om hur jag levde mellan liv och död utan att veta om det. I ungefär 2 månader så var livet ett helvete. Jag var så dålig, svårt att andas och ständigt feber, hosta och värk över lungorna konstant. Efter två månader kom en lite förändring och jag började leva. Nu var det dags att gå vidare med min hjärtsvikt. Under resan gång så hade de snackat om att de skulle sätta in et pacemaker. Men det var inte bestämt vilket pace som skulle användas.

Jag vart körd till Linköping och fixa snacka med en av Sveriges bäste pacemaker kirurg. Vi kom fram till att jag skulle få en riktig värsting till maskin. Det absolut dyraste och med mest finesser. Det var en så kallad ICD(Implantable Cardioverter Defibrillator). Det är et pacemaker som ständigt skickar impulser till hjärtat för att det ska fungera normalt. Problemet med mitt hjärta svarade i höger kammare. Det pumpade inte normalt. Plus att det var et överhängade risk att jag kunde på ett hjärtstopp, så därför så behövdes en hjärtstarter till hjärtat. Det är en defibrillator som skicka stötar till hjärtat precis som man har i varje ambulans eller i sjukvården. Jag frågade vad den kostade och berättade att den jag skulle ha kostade 153 000 kronor. Alltså som en ny bil som är ganska skaplig. Jag håll på att svimma. 

Den är ganska stor, mycket större än en vanlig pacemaker.

Jag förberedde mig på att operationen som skulle vara inom en vecka. Operationen skulle vara under lokalbedövning. Jag skulle in en tisdag på eftermiddagen, på måndagen så förberedde jag med dusch på kvällen och det bäddas nytt och operationskläder fick jag sova i. Sedan skulle de kolla att allt var okej på morgonen innan nästa dusch och klädbyte innan färden till US Linköping.

Men under natten hände någon som var riktigt fel. Jag vaknade ganska tidigt och kände att det var något som var fel. Kände mig inte risig eller så men det var något som var fel. Alla prover verkade bra, men sedan kom tempen fram och då visade det sig att jag hade feber. Operationen vart inställt direkt.

Sen följde en rad med prover. Det visade sig att jag fått en infektion nere i lungorna av hudstreptokocker. Helt jävla otroligt. Jag har tydligen fått ner någon hudflaga som dessutom inte var min hudflaga. Det jag vet är att det varit nere en massa slangar, kameror och annat skit i mina lungor. Det är någon som inte varit noga med hygienen. Sen kommer nästa idiotiska grej. Jag fick en ny läkare för min gamla skulle på någon föreläsning i staterna. Min läkare i Linköping hjälpe mig med lungproblemet då han kände någon som kunde lösa detta åt mig. Åt en medicin som kostade 1000 spänn om dagen, men då slapp jag vara sängbunden i dropp som var alternativet. Men operationen fick vänta två veckor till. Jag skulle inställa mig på US Linköping efter cirka 12 dagar och sedan operation efter 13 dagar.

Jag låg kvar på Vrinnevi i Norrköping tills vidare. Efter cirka 3 dagar så kommer min läkare in och säger att jag ska opereras dagen efter. Jag protesterar, för jag hade pratat med experten i Linköping och han sa bestämt vad som skulle ske. Jag skulle inställa mig den 12 dagen. Men vad har jag som en liten patient att säga till om? Ambulans en gång till. Väl inne så sa jag att de var inte kloka i Norrköping. Systrarna var som frågetecken, det läkare som var på plats var som frågetecken. De ringde till min läkare som kan kalla Kalle i fortsättningen. Han var inte anträffbar.Men meddelanden skickas till honom. Ingen operation var bokad i mitt namn och Linus som skulle operera med tillsammans med Kalle skulle inte ens jobba dagen efteråt. Så det vara bara att lägga sig och kolla på TV. Det här var på morgonen. På kvällen kom Kalle. Han störtade till sjukhuset när han fick reda på vad som hade hänt. Han var civilklädd och då såg han ut exakt som Gösta Ekman. Sa till mig att vänta för han skulle kolla lite vad som hänt.

Jag väntade en halvtimme. Sedan tog han mig till hans privata rum och jag fick berätta vad som hänt. Han bara skakade på huvudet. Men Kalle är överläkare och en överdängare på att få saker att hända. Vi var ju tvungna att vänta ut antibiotikan. Då säger han en sak som fick mig att börja gråta. Han hade sett till att jag skulle få komma hem en vecka efter 3 månader på sjukhus och det samma kväll. Han hade beställt en ambulans och en ambulans en vecka senare. Jag var så jävla tacksam för vad den mannen gjorde och när jag tänker på det nu, så får jag tårar i mina ögon. Kalle är en av mina hjältar och i nästa del kommer nu förstå varför han en speciell person.

See you.

XOXO

Hjärteländet del 3

Efter hjärtinfarkten så gick livet vidare som vanligt. Jag flyttade ihop med min tjej och allt var som vanligt. Ända till slutet av sommaren 2012. Det var en smygande känsla att jag blev andfådd i trappan, vi bodde på tre tapper upp och ingen hiss. Jag var nere ofta i centrum så jag märke det ganska tydligt. Framåt hösten började det bli olidligt och jag började gå upp drastiskt i vikt.

Nu snackar vi inte om et par kilo i veckan. Utan kanske 5 kilo. I slutet av november så sökte jag upp en läkare på vårdcentralen, han skickade mig direkt till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Där hamnade jag på akuten och jag hade lunginflammation, plus vätska i kroppen. Blev inlagd 2 dagar. I mitten av december var det dags igen, då vart jag inlagt 4 dagar.

Julen gick och nyåret och jag vart sämre och sämre. En vecka efter nyåret så vart jag så dålig så det vart ambulans till akuten igen. Den här gången skulle jag inte komma hem på 3 månader. Min diagnos var skrämmande. Inte nog med att jag hade lunginflammation, jag hade lungödem, lungproppar och uppe på det hjärtsvikt. Alla dessa diagnoser var dödliga och då visste jag inte hur illa det var. Det fick jag reda på långt efteråt. Jag hade extremt svårt att sova, vilket ledde till ganska deprimerade beteende. Ivrigt påhejad av mitt beroende av morfin. Efter en och halv månad var jag en fulländad morfinist. Morfin har en ganska destruktiv påverkan på människan. Visserligen ger det smärtlindring, men man blir extremt slö, sömnig och ibland ledde det till hallucinationer, precis som alla opiater. Men efter att jag fick sömnmedel och avslappande medel så hade jag en satans hallucination som inte går att beskriva i ord. Den natten var kanske den hemskaste jag upplevt och bara på grund av mina egna fantasifoster. På morgonen valde jag att ta bort mina avslappande mediciner och sömnpillren. Men även att dra ner på morfinet. Vilket tog över två månader. 

Jag utvecklade en klaustrofobi som var helt hemsk. Bävade för att ta på sig en tröja, bara för jag skulle fastna i den. Jag hade extremt svårt att hamna i magnetröntgentrummor. Vilket jag gjorde givetvis. Det var helt hemskt. 45 minuter i ett rent helvete. Under denna tid hade jag gjort otaliga röntgenundersökningar, svalt slangar, kameror, tuber ner i svalget. Ultraljud på hjärtat och magen. Men framförallt så gick jag ner 27 kilo på 2 och en halv vecka bara med vätskedrivande. 

Den person som höll upp mig under denna tid var min tjej Kajsa. Hon kom varje kväll och uppmuntra mig, tröstade mig och gav min många skratt, även om jag kanske var upplagd för det, men hon lyfte mig. Men framförallt så lärde jag mig att gråta, vilket jag har massa nytta av idag. Som man så är det ganska tabu att kunna och visa att man kan gråta. Men min egna erfarenhet så är det lika befriande som att skratta.

Nästa del kommer handla om varför jag överlevde och kunde bli tillfälligt bra. Men för det krävs det lite bilder som jag ska ta. Nu blir ni nyfiken eller hur?

XOXO

Hjärteländet del 2

När jag rullades in på operationssalen eller vad man ska kalla det, för ballongsprängningen så var jag ganska lugn om man så säger. Det gick väldigt snabbt. Från det att ambulansen stannade och jag avslutade mitt samtal med tjejen, till jag låg på britsen i denna enorma sal med teknik både högt och lågt, tog det kanske 2 minuter. Ambulansintagen låg bara några meter från salen.

Det som skedde sen, så slets mina kläder av, man tvättade min ena ljumske och handleden och jag bara log i mitt flummiga tillstånd. Jag hade en manlig sjuksyrra som fixade med allt.
I detta rum var det kanske 5-6 monitorer som jag såg. Jag fick lite info om vad dessa var till. Den närmsta var den viktiga, där såg man var de var när de var inne i hjärtat.

Det tog kanske ytterligare 4-5 minuter så såg jag något svart på skärmen som liknade en mask. Då säger teknikern(läkaren) att han var inne i hjärtat och då genom handleden. Jag vart väldigt paff, det hade gått så fort, från det att jag anlände till att de var inne i hjärtat. Här visar Sverige att vi har en ledande position när det gäller hjärtintensiva åtgärder. De följande 2 timmarna gick ganska bra. Jag hade två proppar, den ena fixades direkt, men den andra var väldigt bökig. Trodde läkaren skulle ge upp innan lyckades ta en liten bit av proppen och sedan en bit till innan den försvann helt. Jag kunde inte sätta in några stents i mitt hjärta då mina blodplättar lätt klipades fast i blodkärlen.
Efter det kom jag upp till hjärtintensiven, då vara klockan 02.00 den 13 april 2011.



Jag hade inte svårt att sova den natten, men sedan de följande veckan var ett elände. Har alltid haft svårt att sova på sjukhus. Jag vet inte varför, men jag har inte haft svårt att sova bort någonsin, men sjukhus går inte. Efter en vecka med inga konstigheter så skickades jag hem, och det var underbart. Bilden här nedan är från en promenad som jag och tjejen gjorde tio dagar efter min hjärtinfarkt.

Nästa del kommer vi hoppa fram i tiden ungefär 15 månader. Det var här jag höll på att dö flera gånger om, fast jag visste inte det då, men fick reda på det efteråt.
See you!



XOXO

#stoltshjärta #changeofheart #mod #merorgandonation #hlt

Hjärteländet del 1

Nu börjar del 1 på min berättelse om mitt hjärta.

Det var en helt vanlig dag, jag hade spelat TribalWars under dagen, varit och handlat, pratat med mina flickor och farsa. Sent på kvällen ringde min tjej upp och vi satt och pratade. Efter någon halvtimme började jag känna av att det smärtade i vänster arm och i halsen. Inget i bröstet. Då visste jag inte att detta var upptakten till 4 års elände som inte är över än.

Jag fick avbryta samtalet med min tjej och ringa 112. De skickade en ambulans och det jag minns under väntan på ambulansen, var att jag var lättad att jag hade duschat under kvällen. Vilket jävla konstaterade. Inget av att jag var orolig för min hälsa.

Ambulansen kom och de lastade in mig. De var på gårdsplanen när de tog ekg:t och skickade det till US Linköping. Där sa de att jag skulle till Motala sjukan. Åkte ditt, men jag blev sämre och sämre.

Väl inne på akuten i Motala så var det ett satans hallå. Läkaren som var någon sorts AT-läkare, kallsvettades som en gris. Han var rena katastrofen i detta läge. Som tur var så var det är en erfaren sjuksyrra som tog kommandot. Hon skickade ut läkaren på stubinen, sedan tog hon min hand, satte sig ner och sa att detta kommer bli bra. Hon sa att jag kommer skickas till Linköping i ilfart och skulle få en kranskärlsröntgen direkt. Jag hade nu en fullt utvecklad hjärtinfarkt, men att det finns någon passage som blodet kunde sippra igenom.

När ambulanspersonalen kom, kände jag igen en kille där som jag orienterat mycket med förr. Det kändes på något sätt tryggt att det var någon som jag kände igen. Han skulle köra och tjejen som var med skulle ta hand om mig och se till att jag överlevde resan. 

Bilden har ingenting med den utryckning som jag beskrivit här på bloggen.

Resan dit var väldigt speciell. Dels för att jag direkt fattade tycke för tjejen som var med, hon var enormt duktig. Under alla sjukhusbesök så har jag lärt mig att när tycke uppstår mellan människor så är det oftast ömsesidigt. Det är någon sorts kemi som sätter igång. Det ska man ta tillvara på. En sån person kan rädda ditt liv.

Under färden till Linköping som är ungefär 4,5 mil så vart jag sämre och sämre. Hinka i mig morfin och nitro. Jag hade djävulskt ont i armen, halsen och nu även i bröstet. Jag förstod att jag var väldigt illa därann. Trodde att jag skulle dö, vilken jag sa till sjuksköterskan. Hon tog min hand kollade in i mina ögon och sa:

-Du kommer inte att dö så länge jag finns vid din sida. Det kommer inte att ske.

Det märkliga var att jag trodde henne fullt ut, det syntes i hennes ögon. Just i det ögonblicket så började jag kämpa emot. Jag hade nästan givit upp. Men den här personen fick mig att kämpa emot med bara några ord och en kärleksfull blick. Och det från en person som jag aldrig någonsin träffat.

Vi flyg fram i dimman. Dom här 4,5 milen tog cirka 25 minuter. Jag låg där men bar överkropp, infart in blodsystem och ena hand krampaktigt hållen i en reling i ambulansen ena handen på min sjuksyrras knä, och det gick i 180 i dimman.

Några minuter innan vi ”landande” så började allt släppa. Allt det onda försvann, och jag kunde börja andas normalt igen. Det var otroligt skönt. Jag var visserligen väldigt drogad, men kramade om min räddare. Tyvärr så har jag inget namn på henne och har inte kunnat skicka blommor till henne. Men ska försöka få reda på hennes namn och skicka dessa blommor. Hon vet inte det, men under dessa 25 minuter ändrades mitt liv. Inget som jag tänkte på då, men så här efteråt vet jag det. Men mer om detta längre fram.

Jag fick göra ett samtal innan jag kom in på kärlröntgen rummet. Jag ringde min tjej och sa att jag skulle in på kärlröntgen och bli ballongsprängd. Hon var väldigt uppriven och storgrät. Jag försökte lugna henne så gått det gick i mitt minsta sagt flummiga tillstånd. Hon tog sig samman och ingöt mig mod. 

XOXO

Första inlägget.

Hej!

Mitt namn är Anders Stolt och jag har genomfört en hjärttransplantation. Den här bloggen är en resa som jag gör och har gjort sedan 2011. Jag kommer skriva om hur det var innan och efter hjärtbytet, den smärta och glädjeämnen som gjort mig till en ny människa till stora delar.

Jag kommer göra så att jag kommer ta min bakgrund historia på några inlägg, sedan kommer jag att skriva bloggen som en dagbok. Kan väl säga att jag har haft en hel bloggar så det är inte första gången jag gör detta. Har några igång fortfarande.

En förklaring till namnet #stoltshjärta är för att jag har märkt med hashtaggen #stoltshjärta redan när jag var på väntelistan 3 månader innan mitt hjärtbyte på olika saker på nätet.

Så nu kör vi!

XOXO